Denna postning är på svenska. Jag skriver en kortare version på finska i slutet av denna text. Obs! Kom ihåg att svenska är inte mitt modersmål. Jag gör ändå mitt bästa.
Tämä postaus on kirjoitettu ruotsiksi. Kirjoitan lyhennetyn version suomeksi tämän tekstin loppupuolelle.
Jag har fått några gånger förfrågningar om det varför jag inte skriver på andra språk, mest på engelska. Där har jag varit jättetydlig och sagt "Tack för intresse men jag skriver för tillfälle på mitt modersmål". Samma förfrågning har också kommit av svenska språket och där har jag reagerat lite mildare. Jag tycker att engelskan är nuförtiden på alla ställen och används överallt, mitt Instagram-konto är mest på engelska men jag tycker ändå att där har bilderna en större roll än själva texterna. Så jag har så småningom låtit engelskan äta upp mig där. Men mitt nyaste språk, svenska, får inte riktigt plats någonstans. Först försökte jag skriva på båda två här i bloggen men det gick inte. Texterna borde då skrivas emellanåt helt och hållet om, det känns som om man skulle skriva samma text två gånger. För tillfälle att skriva tvåspråkigt tar mera än det ger. Men att skriva helt på svenska, det är intressant! Då behöver man inte vända hjärnan i huvudet hela tiden och inte heller hålla i minnet oavbrutet att man ska kunna översätta texten sen senare. Man kan bara skriva och glömma resten. Som när man skriver på finska, låta texten komma fram.
 |
| Bildtext: gulleplut på vårpromenad Kuvateksti: nöpönenä kevätkävelyllä |
Men, till själva frågan:
Hur upptäckte jag reborncommunityn? Nå, egentligen här finns två olika frågor. Jag skulle ha kunnat kolla vilken av dem menade man. Men på andra sidan tyckte jag att speciellt den andra var så läcker och intressant att jag ville inte ens veta utan svarar till båda. Första frågan är alltså hur jag upptäckte själva reborndockor.
Jag var på en evenemang för anime och mangahobbyister som heter Desucon Frostbite här i Finland. Där såg jag någonting fascinerande: folk gick omkring med dockor i famnen! De var inte reborndockor utan bjd-dockor (ball jointed doll) som man kan sminka, sy kläder till, sätta till olika positioner och fotografera. Jag tyckte om idén att ha en docka som en side-kick, hela tiden med mig (i vissa tillfällen, inte precis hela tiden) och som jag kan fotografera. Jag har inte varit så himla förtjust i dockor när jag var yngre, jag har haft en stor kärlek i Annabella babydockan men barbin och sånt tyckte jag inte så mycket om när jag var yngre. Jag hade dem men de var i en låda. Jag tyckte inte om att leka med dem, jag kammade håret, klädde på dem och satte dem i lådan så de inte skulle gå sönder. Men dessa nya slags dockor fascinerade mig och jag ville äga en sådan. Sorgset nog märkte jag snart att de är dyra, man måste beställa utomlands, kunna ett och annat och kläderna är dyra samt jag kan inte sy. De här alla förhindrade mig från att skaffa en bjd-docka men allra största orsaken var att jag var rädd för en del dockor. Så småningom konstaterade jag att jag vet inte ändå om jag skulle kunna leva med en sådan docka. Jag är mest rädd för sådana dockor som buktalaren har men dessa bjd-dockor har några sådana egenskaper som gjorde mig nervös. För en stund glömde jag nästan hela saken.
Sen kom jag på att kanske det finns någon som vill bli av med sin docka i tori.fi (en sida var folk säljer sina begagnade saker) och istället för bjd-docka hittade jag min första reborn, Hiippis (för tillfälle med namnet "Oona" på min framsida). Det var kärlek i första ögonkastet! Jag kollade tusen gånger om dagen om någon hade redan köpt henne eller om hon var ännu kvar. Till sist gjorde jag ett beslut och köpte henne. När hon kom men posten var jag absolut förälskad. Det var som en annan människa skulle har flyttat in till min lilla etta. Det gick inte länge innan de började komma andra dockor med i bilden. Nu är vi i 10. För tillfälle får det räcka, jag jag en docka på väg till en liten touch-up och några väntar i kön. I framtiden kommer det möjligtvis några nya reborn men jag är riktigt nöjd för tillfälle med min samling.
 |
| Bildtext: min "förstfödda", Hiippis på en länk till Fölisön Kuvateksti: "esikoiseni" Hiippis lenkillä Seurasaaressa |
Sen, andra frågan: hur upptäckte jag själva reborncommunityn? Nu måste jag följa min hum om det vad har hänt ungefär tre år sedan. Jag tror att jag blev medveten om de andra hobbyister när jag kontaktade Siljas första mamma som bor en liten bit bort från Helsingfors. Jag kommer inte ihåg mera vad vi skrev till varandra med jag fick gå hemma till henne och titta på Silja innan jag faktiskt bestämde om jag köper henne eller inte. Då visade hon sina andra dockor också. Om jag kommer rätt ihåg, nämnde hon då att "det finns andra också". De hade en Whatsapp grupp eller Facebook grupp tillsammans med några andra. Men jag var så ung i min sak att jag antingen kollade vad det var tal om eller glömde saken helt och hållet genast. Nästa gång när jag kommer ihåg att jag har varit medveten om de andra var efter att jag hade startat min blogg. Då grundade jag Instagram-kontot på grund av det att jag har någonstans att sätta de här tusentals foto! Då tycker jag att jag började som en medlem i reborncommunity. Då var jag mycket aktivare, kommenterade, gillade andras foton och tog kontakt till någon annan. Före det var jag en ensam varg.
 |
| Bildtext: jag är ganska nöjd också ensam med mina bebisar och min hobby. Här hänger Ilse med när jag har läst högt tidningsartiklar för mina kompisar via Whatsapp Kuvateksti: olen aika tyytyväinen itsekseni, vauvojeni ja harrastukseni kanssa. Tässä Ilse on mukana kun luen ääneen lehtiartikkeleita kavereilleni Whatsappissa ääneen |
Sen först gick jag med till Facebook. Ännu idag är jag mycket aktivare i Instagram än i Facebook. Jag följer grupper i Facebook mest för att höra vad det är på gång, ska det hållas någon meeting och för att läsa på mitt modersmål om reborn. Och här i bloggen skriver jag varierande om smått och stort som händer i vårt lilla reborn liv.
Ännu idag är jag ganska ensam i min hobby. Jag har träffat jättelitet andra hobbyister, egentligen bara två. Covid ändrade även dessa planer, jag skulle ha deltagit till lillajulsfest ifall det skulle har ordnats här i Helsingfors. Kanske nästa år sedan... Men ändå tycker jag att jag känner folk från andra länder mera än tidigare. Första gången någonsin talar jag med främmande som bor i andra länder via sociala median. Så kanske medlemskap i reborncommunityn har ännu många äventyr för mig som jag inte ens kan drömma om. Och kanske jag någon dag känner communityn bättre än jag gör idag. För tillfället är jag en av de få om inte den enda som bloggar av sina reborn och hobbyn i sig. De andra blogg-sidorna är mera för säljande.
En sak är också det att jag har försökt att göra reborndockor mera normala i dockvärlden i allmänhet. Jag har deltagit till två dockträff där det har funnits andra docksamlare. Jag har varit den enda som samlar reborn dockor. På den första fick jag några jätte negativa kommentarer, på den andra var folk mera nyfikna och respekterade mig och Avelina som vilken samlare och sin docka som helst. Det kändes jättefina redan. Medan vi pratade kände jag mycket samhörighet med de andra, vi hade ändå ganska likadana erfarenheter av folks reaktioner och sånt som jag tycker att är mest i centrum när man samlar dockor.
Ifall du kommer på något, skriv en kommentar nere efter texten! Ifall du vill lämna kommentarer anonymt, det lyckas också. Logga då först ut från eventuella Google konton så då kan du skriva anonymt. Följande text på finska är en sammanfattning för mina finskspråkiga följare.
Tiivistelmä tekstistä suomeksi:
Olen saanut siis useita yhteydenottoja siitä, miksen kirjoita muilla kielillä. Englannin kohdalla olen sanonut jyrkästi ei mutta ruotsin kohdalla olen ollut lempeämpi. Englantia käytän Instagramin puolella mutta en ole löytänyt kanavaa, jossa ruotsi toimisi. Kaksikielisistä postauksista en koe itse saavani yhtä paljon kuin ne teettävät työtä, se on kuin kirjoittaisi saman kahteen kertaan. Yhdellä kielellä kirjoittaessa ei tarvitse kääntää ajatuksia yhtä monta kertaa vaan teksti saa virrata vapaasti.
Tässä samassa oli ikäänkuin kaksi kysymystä. Olisin voinut kysyä kumpaa niistä kysyjä ensisijaisesti tarkoitti mutta koska varsinkin toinen niistä oli erityisen mielenkiintoinen, päätin olla kysymättä ja vastata molempiin. Ensimmäinen kysymys koskee siis sitä, miten löysin itse rebornit. Tähän olen vastannut suomeksi jossakin aiemmassa postauksessa, joten nyt lyhyesti virsi kaunis ja kertaus olkoon opintojen huoltaja: innostuin nukeista Suomessa pidetyn Desucon Frostibite tapahtuman yhteydessä nähtyäni bjd-nukkeja. Tällaista jonkin aikaa etsittyäni totesin kuitenkin, että ehkä sellainen ei sittenkään ole minulle paras mahdollinen. Syitä tähän oli useita. Kuitenkin palasin asiaan uudelleen ja etsiessäni edullista nukkea tori.fistä törmäsin Hiippikseen ja rakastuin. Sillä tiellä ollaan.
Kuinka siten löysin rebornyhteisön? Luulen, että kuulin ensimmäisen kerran muista, kun olin tutustumassa Siljaan ennen ostopäätöstä hänen edellisessä kodissaan. Tuolloin kuulin Whatsapp ryhmästä tai Facebook ryhmästä mutta olin sen verran tuore tapaus itse, että joko tutkin, mistä on kysymys tai unohdin samantien koko asian. Sen jälkeen kuulin muista nukkeilijoista vasta perustettuani blogin. Perustin Instagramin, jonne voisin laittaa tuhannet kuvani ja ryhdyin selvästi jäseneksi yhteisössä tykkäilyineni ja kommentteineni. Löysin sittemmin myös Facebookiin. Yhä edelleen olen aktiivisempi Instagramissa ja seuraan Facebookissa lähinnä mitä tapahtuu maailmalla ja onko miittejä tulossa ym. Ilman koronaa olisin jo varmaan käynyt miitissä (pikkujoulut). Blogissa kirjoittelen pienistä ja isoista asioista meidän rebornelämässämme. Olen edelleen melko yksin harrastukseni kanssa enkä ole juurikaan tavannut muita rebornharrastajia. Olen kuitenkin ensimmäistä kertaa ollut yhteydessä muissa maissa asuviin ihmisiin sosiaalisen median kautta. Ehkä jonain päivänä tunnen yhteisön paremmin. Tällä hetkellä olen yksi harvoista rebornbloggaajista.
Arvokas kokemus on ollut myös käydä nukketapaamisissa, joisss muut eivät keräile reborneja. Kuitenkin kokemukset nukeista ja niiden keräilystä ovat olleet melko samankaltaisia ja yhteenkuuluvuuden tunne syntyi toisilla nukketreffeillä. Ensimmäisillä sain kuulla jonkin verran negatiivisia kommentteja rebornien keräilystä mutta toisilla oltiin jo uteliaita ja erilaisuutta kunnioitettiin paremmin. Tunsin itseni tervetulleeksi joukkoon.
Jos haluat jättää kommenttia, se onnistuu tekstin alta. Jos haluat jättää kommenttisi anonyymina sekin onnistuu! Kirjaudu tällöin ulos mahdolliselta Google tililtäsi.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti